Brudköpet

Brudköpet Brudköpet (Kungliga Operan)

Av Tony Lundman

15 sep, 2003

Bedrich Smetana. Kungliga Operan. Medv: Maria Fontosh, Niklas Björling-Rygert, Gunnar Lundberg, Ingrid Tobiasson m fl, Hovkapellet, Kungliga Operans kör Dirigent: Dietfried Bernet Text: Karel Sabina | Övers: Karin Mossdal, Lasse Zilliacus | Regi: Hilda Hellwig | Scenografi: Jan Lundberg | Kostym: Ann-Margret Fyregård | Ljus: Torkel Blomkvist | Koreografi: Pierre De Olivo.

Stockholmsoperans vurm för det tjeckiska fortsätter. Efter Janácekoperor nu en nationalklenod inom tjeckisk operakonst: Bedrich Smetanas ”Brudköpet” från 1860-talet. Den är populär på scener världen över, men har inte spelats på Stockholmsoperan sedan 1947.
”Brudköpet” berättar en kärlekshistoria med förvecklingar, den gör det med lätt handlag. Den utspelar sig på den tjeckiska landsbygden under Smetanas egen samtid. Marenka, stark flicka från enkel familj, har blivit förälskad i främlingen Jenik som dykt upp i byn. Hennes godhjärtade men lite svaga föräldrar är i färd med att mot Marenkas vilja gifta bort henne med Vasek, sonen till mäktige Míscha som familjen står i skuld till. Som medlare agerar girigbuken Kecal. Men genom list lyckas det unga paret ändå få varandra, och även Vasek hittar sin kärlek i lindanserskan Esmeralda från ett gästande cirkussällskap.

Recension

En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Det är ingen berättelse som skapar revolution. Den utgör inget tydligt politiskt inlägg, men det folkliga i detta lustspel, i musik och danser, fick trots allt en viss sprängkraft i en tid av tjeckisk underkastelse och spirande nationell rörelse. Den var bränsle för en stärkt självbild.
Regissören Hilda Hellwig, som tidigare gjort "Rigoletto" på Operan, har flyttat fram handlingen till 1950-talet. Hon låter berättelsen utspela sig i skuggan av sovjetisk ockupation.

Man kan diskutera huruvida förflyttningen försvagar berättelsens brudförsäljningstema. Man kan även säga att arbetarrörelsens strävanden, vilka utgör särskilt markerade inslag här, talar om en annan frigörelse än den nationella.
Den politiska dimension som kan finnas i en lättsam happy-end-opera som "Brudköpet", är starkt symbolisk. Kanske är den omöjlig att omformulera. Röda fanor, partifunktionärers röda armbindlar, liksom de mörka skuggor som pekas ut med jättebilder på Lenin och Stalin, blir trots allt mest dekoration. För "Brudköpet" på Stockholmsoperan är samtidigt även en pastellartad och funkispräglad föreställning genom Jan Lundbergs eleganta scenografi och Ann-Margret Fyregårds leende kostymer. Landsbygden har blivit förorts- och lite medelklassmässig. Folklivet är käckt, oförargligt och fnissigt. Hellwig låter parallella skeenden spelas upp liksom vid sidan av och bakom den egentliga berättelsen, ett folkliv som ibland distraherar.

Scenerna spelas dessutom gärna upp inför dubbel publik - för oss i salongen och för grupper av människor på scenen. Det kan vara ett sätt att ge "Brudköpet" en antydd metadimension. Det sker inte enbart i första aktens alldeles uppenbara scen-i-scen-lösning med sin uppdelning av aktörer och aktörer-som-publik (kören), vilket förlagts till första majfirandet i en Folkets hus-liknande lokal. Det går igen även genom de resterande två akterna, om än på ett diskretare sätt: där finns ofta utomstående lyssnare och betraktare med i scenrummet, barn eller vuxna. Känslan av fiktion inom fiktionen kan tolkas som ett sätt att undkomma formella svagheter i förflyttningen till 1950-tal.

En markör för detta "flerdimensionella" utgör även Maria Fontoshs Marenka. Hennes enkla, folkliga kläder är samma som hos danslaget som uppträder i Folkets hus i första akten. Och Marenka behåller dem, nästan som om hon fortsatte att uppträda i ett slags bygdespel inuti detta 1950-tal. Kläderna markerar förstås också klasstillhörighet, där Marenka och hennes föräldrar bildar en egen enhet ställd mot övrigas gladare 1950-talsplagg. De befinner sig liksom i en annan dimension. Kontrasterna är skarpa, gärna övertydliga. En golvskurande städerskas sladdriga trasor mot Kecals svällande kropp i kritstreck.

Men Operans "Brudköpet" vill framför allt underhålla. Hilda Hellwig gör det med energi. Man tar ut svängarna där det är möjligt, med roande dansnummer och en utarbetad cirkusscen (elever från cirkuselever från Vasaskolan i Gävle), som förutom akrobatik visar upp en pilsk kamel.

Det är en musikaliskt vinnande föreställning, säkert rollbesatt på många håll: från Klas Hedlunds Jenik, via Marenkas föräldrar med Ingrid Tobiasson och Gunnar Lundberg, till Ragnar Ulfungs lustfyllt domderande cirkusdirektör. Niklas Björling-Rygert har byggt upp sin röst och vuxit. Han kan hårdna avsevärt och sakna en del lyster på höjden, men hans känsliga och charmiga agerande är perfekt för rollen som den stammande, modersbundne Vasek. Minst lika välfunnen är Maria Fontosh som Marenka. Hon har imponerande röstresurser som hon på ett intelligent sätt hushåller med. Det är genom sådant som hennes textning blir så anmärkningsvärt god, och på ett svårfångat sätt ger en aura av svunna tiders sångkonst och textomsorg.
Men inte heller Fontosh kunde alltid ta sig förbi Hovkapellet och den österrikiske dirigenten Dietfried Bernets dynamiknivåer. För även om Hovkapellet lät mycket bra, som en enda dansande kropp, spelades det långa stunder för starkt. Och om det skall vara någon poäng med att spela på svenska (med en följsam nyöversättning) utan textmaskin, måste hörbarheten säkras i alla led, med goda marginaler.

Stockholmsoperans "Brudköpet" är bitvis brokig, även distanserande i sin tvetydighet, men också smittande upprymd. Smetanas opera har, av skratten att döma under premiärkvällen, ändå behållit sin folklighet

Tony Lundman